Category Archive for : ‘Allt eller inget’

Smickrande klotter
januari 25, 2011

290

Ja så har vi då blivit dekorerade, samtliga sex män både med text och mustascher. Mellan COOP och H&M kan man beskåda detta underbara konstverk. Tanken var nog att vi skulle uppröras men vi känner oss snarare smickrade, åtminstone de av oss jag pratat med idag. Måste erkänna att det är första gången jag blivit klottrad på och det är faktiskt riktigt kul på något underligt sätt. Joel har till och med fått ändrat efternamn. Han ska ju alltid vara lite speciell. Får trösta mig med att han inte fått några bokstäver på sig, utan bara ett utropstecken! Jag har en svag känsla av att detta konstverk inte kommer att bestå, så jag var tvungen att föreviga det genom att fotografera det!

En spännande läsarfråga kan vara förslag på vad ringen på Andreas bröstkorg betyder. Jag vet det inte. Någon som har en teori?

Face of pain! ;)
januari 25, 2011

Hej!
Jag vill bara lugna alla eventuella bloggläsare med att de värsta svullnaderna har gått ner och jag kan i praktiken röra mig framåt utan smärtförnimmelser. Några små blessyrer får man ju räkna med i teaterns värld.
(Se herr Zerpes blogg nedan)
Det gör ont att skapa konst, det har vi ju lärt oss och nu har Joel fått visa det i praktiken också. Ska bli spännande att se vad framtiden har att ge oss ifråga om detta. En scen blir aldrig bättre än den smärta man tillfogar den.
Jag säger som den store filosofen LPH uttryckte det så fint i visan: ’Ont, det gör ont, det gör ont, det gör ont en stund på natten, men inget på dan.’
Nu ska jag bara leta reda på kryckorna och bli lite Flex-ibel igen!

😉

Herrrr Nilsson
Andreas_FaceOfPain

Tragiska och traumatiska öden på länsteatern… Dum dum daaaaaaaa!!!!!!!…..
januari 24, 2011

”Göteborg Gbg Haaaaaaaaj”

Med detta citat startar vi dagen blogg. Som jag skrev i titeln så händer det ibland tragiska och traumatiska händelser på teatern. Händelsen i fråga kan nog skildras olika, men dehär är min version.

De hela började som en helt vanlig dag på jobbet. Solen sken, mycket av snön låg fortfarande vit på taken och endast tomten va naken, jag menar vaken. Jag spatserade, med friska steg upp för backarna till allas våran länsteater för en ny arbetsdag med nya äventyr. Jag gjorde en nästintill magisk entré in genom dörren med god energi och suget efter att arbeta. Uppe i allrummet satt mina kollegor och drack sitt morgonkaffe medens dom florerade om livet och hur vacker världen är så här på morgonen. Jag ville inte vara sämre så jag satte mig ner en stund och började förtälja mina anekdoter om Gershwin samt Hemingway. Efter en stund steg våran regissör in med en vänlig men bestämd min genom dörren. ”Vi ska gå igenom dagens agenda” sa hon, med det där sättet som får hela arbetsdagen att spira, om än mer av guld och diamanter som bara hon kan. Dom som inte redan satt ner skuttade raskt fram, likt hela havet stormar till närmsta stol för att få ta del av fru regissörs lådhållning. Detta resulterade i att vi alla visste hur dagen skulle se ut, och vi kände plötsligt hur en sten släppte från våra bröst.

När kaffet var urdrucket och den sista morotskakan nersvald så gick vi i kolon ner, likt ett dagis på utflykt för att börja arbeta med musikalen vi kallar ”Allt eller inget”. Vi började arbetet med att repetera ”Cha-cha scenen” där jag har fått förmånen att få gestalta den spanskbrytande Cubanen Julio Zerpentino (Vilket kanske inte riktigt framgår i föreställningen då det bara är en liten statistroll, men nu vet ni de). Vi smådansade lite cha-cha i bakgrunden då de hela utspelar sig på en dansskola. Malin och dom andra spelade sin scen framme på förscen medens vi statister stod och gjorde som många andra statister gör. Nämligen att improvisera medens man väntar på sin ”que” för att förflytta sig till en annan platts i rummet eller för att anamma en ny aktivitet. De sista vi gör i denna tidigare nämnda scen är att vi alla står i en samlad grupp och dansar medens Jerry (spelad av Andreas) och dom andra står och bedömer våra bakstycken efter skala. Det hela slutar med att Jerry (fortfarande spelad av Andreas) kommer fram och lägger en mindre smickrande (för vissa) kommentar till Julio (spelad av undertecknad, alltså Moi). Detta resulterar i ett förlopp som inte skall avslöjas innan att föreställningen äro spelad. Men det jag kan dela, med er alla som läser detta är att knytnävar och näsben är inblandade. Det slutade dock, som man nog kan förstå i med titeln, i tragedi. Näsben bröts, blodet forsade, händer värkte, skavsåret på min högra häl va mindre medgörligt enligt många i förbifarten. Efter att ambulansen hämtat Herr Nilssons sargade kropp gick vi på lunch och fortsatte sedan, med en minestronesträng i mungipan dagen som vanligt.

Ja, visst kan det låta som att de mesta av det som står ovan bara är fiktion och det kan jag säga er att det är det faktiskt. Herr Nilsson (Andreas även känd bl.a som Kalle Anka) blev aldrig hämtad av ambulans och mår i dag förhållandevis bra. Men de andra stämmer faktiskt ganska bra. Det är en fröjd att gå till jobbet och få arbeta med sådana fantastiska personer med ännu mer fantastiska personligheter. 🙂

De mer eller mindre komiska i det hela är jag i mina yngre dagar lyckats vid ett tillfälle snubbla in i ett slagsmål och vid ett annat på fyllan sagt en (i mitt huvud) rolig kommentar och sedan blivit slagen på käften. Men jag har aldrig slagit tillbaka. Jag känner att man istället kan diskutera saken vilket kanske är mindre, kalla de manligt eller vad du vill och kanske enligt många fegt eftersom att jag har fötts med en 192 cm lång, enligt min mor välbyggd kropp samt händer som dasslock. Men de är helt enkelt sån jag är funtad. Så därför är de ju, även om de va en olycka, komiskt att jag valde att slå en av Sveriges mest folkkära och respekterade skådespelare på, som jag uttryckte de på facebook ”snoken”. Jag antar att någon gång ska vara den första…

Tills vi hörs igen

Joel, eller som man nu kallar mej i dyllen ”Jay to the Zee”. 😉

Jay to the Zee. ;)

Scenografilyft, observatorium och bröllop!
januari 22, 2011

DSCN1065[1]

Hallå och hejsan.

Den här veckan har vi varit väldigt flitiga och allt börjar ramla på plats. I går fick vi åka fill Flex och jobba lite på plats, och träna på att flytta scenografier som är jättestora, ha! Det var väldigt roligt.

I dag (Lördag) skall jag, mina bröder två och min flicka lilla gå på bröllop, ty min pappa gifta
om sig skall. Bröllopet hålls på andra sidan (fastlandet) i ett gammalt observatorium. Det är ett
borgerligt bröllop och vi blir ungefär trettio personer. Så klart ska det sjungas också. Jag kommer att
framföra ”Håll mitt hjärta” av Björn Skifs under ingången, och när dem har sagt ja (vilket vi hoppas
att dem gör för annars blir det ju skitjobbigt) så kommer jag och Ingrid, min flicka lilla, att sjunga
disneyklassikern ”En helt ny värld” ur Aladdin.

Så nu sitter jag på båten på väg bort från vår fina lilla ö, och sen ska vi försöka hitta till det där
observatoriet som pappa försökte förklara vägen till. Det var något om en spottkopp, ett slott, och en
drottninggata. Vi kommer till hundra procent att gå vilse.

Jag kommer snart med lite updates om hur det gick med bröllop och allt. Tjoo!

Teknisk fredag
januari 21, 2011

165185_10150118126280891_591630890_8029104_4195912_n

Då sitter Markus Fredén vid tangentbordet ännu en gång för att fredagsblogga. Idag var det dags för vårt första tekniska genomdrag. Det innebar att man lugnt går igenom hela musikalen från början till slut, och det är nu som alla scenbyten, entréer och sortier ses över. Dessutom reds det ut vem som hjälper till att flytta fram och ta bort rekvisita i de olika scenerna. Genast dyker det upp frågor som måste besvaras och problem som måste lösas. ”Hur kan jag komma in från höger när jag gick ut till vänster?”, ”Hur kommer jag in när det står scenografi för dörren?”, ”Var är min stol?”, ”Var är jag?!” och så vidare och så vidare. Men guidade med lugn och tålamod av vår regissör Sofia Ahlin Schwanbom och vår scenograf Sören Brunes så tog vi oss igenom detta galant. Skådespelarna antecknade flitigt för att inte glömma bort viktiga sekvenser.

Det var också spännande att för första gången se scenografin på plats ute i vår lokal på Flex, även om allt ännu inte är helt färdigställt förstås. Men vi fick alla en bra bild om vad som komma skall. Det kommer bli riktigt bra det här!

Jag skulle också idag vilja passa på att ge våra duktiga ungdomar från Musikalkompaniet en eloge. Under repetitionstiden har vi träffat dem varje torsdagskväll. Då har vi sjungit och dansat tillsammans i några timmar. Det ska bli roligt att få arbeta med dem på scen snart för att se hur dessa sånger och koreografier blir när vi sätter ihop allt. En applåd till denna tappra skara som står ut med att vi dundrar in med manus i hand, när de redan kunnit sina insatser utantill i veckor! Bra jobbat!

För min egen del, stundar nu en lugn helg. Men lite bastu- och vinterbadande ska nog hinnas med innan lördagen är avklarad.

Tiden rusar iväg, snart är vi där!
januari 20, 2011

lpskidspar

Tiden brukar gå fort när jag har roligt – därmed har jag nu helt fantastiskt kul eftersom premiären på musikalen ALLT ELLER INGET närmar sig med stormsteg och ”att göra listan” utökas för varje dag. Att sätta upp en musikal i en gammal fabrikslokal och med flera samarbetspartners kräver sina tjejer, killar, kvinnor och män. Det härliga är dock att vi är JUST det… Ett härligt brokigt gäng som sakta sammansvetsas till att den 25 februari tillsammans gå till premiär.  Nu hoppas vi på att många vill uppleva denna gemenskap med oss och vågar sig på att boka biljetter till musikalen i FLEX-huset. Det vore tråkigt om vi i slutet på april lät sista applådtacket klinga ut och det då, vilket är en producents mardröm, fanns många gotlänningar och fastlänningar som hade funderat på att gå, men det liksom aldrig blev av… Gör slag i saken och boka biljetter! Så lovar jag att vi står beredda att ta emot er!
Lisbeth Pettersson
PS: Jag har tagit mig runt skidspåret denna säsong. Fråga mig helst bara inte hur många gånger…

Nya erfarenheter
januari 20, 2011

Då va dags igen…

Som titeln indikerar så har jag fått nya erfarenheter. De får man visserligen hela livet men under denna produktion så är en sak väldigt markant ny för unge herr Zerpe. De här med att träna och bli ”fit” på gym är faktiskt ganska kul men som jag skrev en ny erfarenhet. Jag har egentligen tränat större delen av mitt liv men aldrig på gym. De började någonstans i nio års ålder när jag i S:t Hansskolans gympasal studsade en Basketboll, i syftet att träna mina färdigheter, för första gången. Basketen va något som följde mig genom åren med 2-3 träningar i veckan, tidiga mornar för att kliva på båten och sedan fortsätta på fastlandets vägar i en trång minibuss med sikte på ”sydöstra 88-ligans” matcher. Dessa brukade spelas i Flen, Eskilstuna och en jäääla massa köping som Norrköping, Linköping, Söderköping m.fl. När vi va iväg och spelade brukade vi oftast bo på svettiga gamla vandrarhem och spela i skabbiga orenoverade ”B-Hallar” och dessutom nästan alltid åka hem med förlust. 🙁

I slutet av nian/början av ettan på gymnasiet så nådde jag tillslut mitt mål och tråkigt nog min slutstation inom denna fantastiska sport. Nämligen att få spela i Herrlaget, i Visbys finaste idrottskubb ”Visby Basket”. En säsong i ”1:an” (divisionen under elitserien i Sverige), med flygresor, nätter på Scandic hotell, matcher i nyrenoverade ”A-Hallar” och fler vinster än förluster blev en fin avslutning på min ”sportkarriär”, när scenen och rampljuset tog övertaget om mina intressen.

De är klart att jag vid fler tillfällen har funderat på att börja igen men för lite tid och studier i Stockholm har tyvärr satt käppar i hjulet för dessa tankegångar. Jag ska erkänna att jag får abstinens när vi repar sång och dansnumret ”Michael Jordans ball”. Numret går ut på att vi lyckas hitta dansmoves genom Basketen och stuttsar därför basketbollar och gör basketliknande rörelser. De är inte mycket som går upp mot att vara fri från halva plan och få trycka bollen i korgen med en skön dunk eller när man från trepoängslinjen bara hör ett ”svisch” när bollen går i korgen.

Jag spelade som nr 9

Steelers 10

Men då för att återgå till gymmet så har jag nu tränat två hela gånger med mina vapenbröder Freddan o Ville. Detta är behövligt när jag har legat lite på latsidan de senaste året. Visst jag har ju rört på mig genom dansen på min utbildning men inte varit och ”gristränat” som på den gamla goda tiden i herrlaget. Sakta men säkert känns de som att kroppen börjar att hitta tillbaka till sin forna form. 🙂

De va de hele för denna gången

Tack o haaaj

Joel

Vi spelar inte bara teater…
januari 19, 2011

boule 1

Ännu en dag på denna Sveriges största, vackraste och trevligaste ö! Visby är mycket fint på vintern också! Herr Nilsson och jag har nu kommit in i det sköna tempot här på ön och det är ett mycket fint gäng här på teatern. På ett mycket övertygande och inspirerande sätt arbetar vi oss nu fram emot vad som kommer att bli en fantastisk föreställning. Vi har också hunnit med att sporta, givetvis då i kombination med några kalla öl… Boule är en mycket fulländad sport! STORT tack till killarna på Almedalens Bouleklubb.

Lång dags rep mot natt!
januari 18, 2011

AndreasBlog2

Lång arbetsdag. Idag fick vi mycket gjort. Många scener som hann trampas igenom och situationer att undersöka. Det är märkligt på nåt sätt det där att ju mer man gör desto mer finns det kvar att göra. Låter konstigt kanske?
Det är många scener som ska avverkas i den här musikalen och ju mer man närmar sig scenens kärna så vill man undersöka den mer på djupet. Men den tiden finns ju aldrig riktigt så man får släppa den ett tag och gå vidare för att borra lite i nästa rotkanal, och nästa, och nästa.. Man får till sist vänta på genomdragen för att sjunka ner lite till i detaljerna och till sist blir det helheten som får definiera var fokus ska ligga i varje enskild scen. En både lite skrämmande och pirrande resa genom historien vi ska berätta. Och då har jag inte ens nämnt alla sång och dansnummer vi ska skulptera ut i detta. Kommer vi hinna??!!
Ja, det är klart. Det gör man alltid, hur stressigt det än kan vara när man närmar sig premiär. Nog fan trillar allt på plats. Märkligt det där.
Lite tidigt kanske att spekulera i sånt här, det är ju trots allt över en månad kvar av arbete. Men det är ju nu när vi börjar se kartan som det roliga börjar på nåt sätt! ☺
Nåväl. Under tisdagen ska vi återigen bekanta oss med orkestern och köra igenom alla låtarna. Det ska bli kul!

Professor Nilsson

Är det inte svårt att lära sig allt utantill?
januari 17, 2011

ALLT ELLER INGET 028-1

Den vanligaste frågan man får när man snackar med folk om skådespeleri är ”- är det inte svårt att lära sig allt utantill?”.

Men tro mig det är den lättaste biten. Att tränga in i och göra rollen till sin är en process som man aldrig blir klar med…inte ens till den sista föreställningen. Detta att förvandla en samling ord i ett manus är något så svårt att det är svårt att förklara. För det finns aldrig bara ett val. Det finns oändliga val. Det gäller bara att välja en tolkning som passar en själv, föreställningen och regissören. Och det är detta vi just nu arbetar med på teatern.

”Horse” heter min figur. En man full av komplexiteter och motsättningar. Å ena sidan säkerheten själv. En riktig machoman. Å andra sidan under ytan en liten människa full av livets alla tillkortakommanden med allt vad det innebär. I det verkliga livet spelar vi alla alltid roller från dag till dag till dess vi dör; i skolan, på arbetet, i hemmet, i relationen till andra människor. Så att på scen gestala ett liv är alltid ett jobb som tar tid. Ibland lyckas vi. Vi når fram! Ibland inte.. Hoppas det går vägen i den här musikalen… som vi snart ska börja spela.

Hälsningar Lennart Bäck