Author Archive

Man får en känsla av att allt är möjligt..
januari 22, 2012

Blogg IV

Lena Bogegård kom hem från regikursen i Göteborg. Vi var fulltaliga för första gången
och se, karusellen började så sakta röra sig!
Det är märkligt med teater, som skapas av skådespelare, scenografi och rekvisita, som för första gången börjar röra sig i takt. Man får en känsla av att allt är möjligt.
Det återstår förstås mycket, inte minst av De Stora Komediernas K2-topp; Akt II i ”Rampfeber” sidan 115-169, men ändå. Lena kom hem. Alla försökte verkligen hitta möjligheter och lösningar, minnas scenerier och svårtolkade regianvisningar, följande hoppande repliker i ett svårläst och ibland felstavat manus. Det sistnämnda faller helt på undertecknads ansvar, som förutom tillfällig enögdhet också är ordblind.
Ni borde verkligen se den här föreställningen.

Jag var kanske lite övermodig…
januari 19, 2012

Sardiner, whiskyflaskor, blommor, chokladaskar..

Jag var kanske lite övermodig när jag tyckte det gick så lätt med akt I.
Nu har vi nämligen ”blockat” akt II…

(Blocking is a theatre term which refers to the precise movement and positioning of actors on a stage in order to facilitate the performance of a play, ballet, film or opera. In contemporary theatre, the director usually determines blocking during rehearsal, telling actors where they should move for the proper dramatic effect,.) Wikipedia

Det är mycket komplicerat. Jag tror jag aldrig har repeterat 50 manus sidor som orsakat så mycket huvudbry, sidan 115-169 dvs ”akt II” i pjäsen i pjäsen. Som tidigare sagt handlar ju vår föreställning om ett gotländsk teatersällskap som repar och spelar en fars, samtidigt som deras personliga förhoppningar, ambitioner och begär lägger hinder i vägen.

Det är sardiner, whiskyflaskor, blommor, chokladaskar, rattmuffar, kaktusar, brandyxor…
Det är dörrar.
Det är repliker.
Det är den obändliga viljan att inte bryta en föreställning som tycks bortom all räddning.
Sidan 115-169…
Det är livet.

Nu har vi repat i tre dagar…
januari 12, 2012

Nu har vi repat i tre dagar…nåja två och en halv (vi började kl. 14.00 i måndags).
Förutom oturen med min näthinneavlossning, inkl. medföljande operation samt flygförbud, enögdhet (tillfällig!), skavsår efter såret samt ett lätt flörtande vänsteröga så har allt förlöpt lugnt.
Jag har som sagt en fantastisk ensemble, BÅDE på och vid sidan av scenen.
Pjäsen har 207 sidor, nu är vi på sidan 49. Alltså en fjärdedel, om vi räknar lite generöst…
(Här måste tilläggas att den gode Andreas Nilsson framhävde igår -sent igår- att ”texten är ingenting…jämnfört med alla de andra svårigheterna; timing, tempo, etc..”)
Föreställningens uppbyggnad liknar inte många föreställningar jag gjort tidigare. En nära nog matematiskt perfektion fodras för att de olika delarna inte ska falla samman,
Sen, när publiken kommer, ska ju ändå allt verka så lätt.
Nu tycker ni som läser den här bloggen kanske att det är fullkomligt ointressant med hur många sidor vi gått igenom, eller hur pjäsen teatertekniskt är uppbyggd. Nå, här är lite skvaller;
Pjäsen handlar ju om skådisar (gotländska skådisar och hitflugna gäster) Historierna är många ur ensemblens egen verklighet och dess närhet om hur den-och-den gjorde med den-och-den.
Visste ni till exempel att…
Nej, jag tar det nästa gång.

Thomas

Rampfeber. Kollationering…
december 15, 2011

Rampfeber”Kollationering har flera innebörder:

■ Kollationera -de, betyder Jämföra eller Granska.
■ När ett teaterstycke, pjäs eller spex presenteras för ensemblen. Styckets titel, eventuell affisch och musik kommer nu alla till del. På kollationeringen sker även rollfördelningen och när detta är gjort läses manuset igenom av de som skall besätta rollerna.”

citat från Wikipedia

Ja, nu har vi alltså startat.
Lena, Andreas, Evert, Tove, Lennart, Anna, Stina, Mats och Bengt-Åke…nio stycken på scenen.
Ulf, Mari, Lisbeth, Therese, Tove S och jag…bakom och vid sidan av.
Till detta kommer inlånad personal för scenbygge, mask/hår, reklam, affisch, logo, foto och föreställningsvärdar.

Vi har träffats en första gång -det flesta av ovanstående- för att ”kollationera”. Vi drog över 50 min, skulle slutat 16.0 p.g.a. ”So This Is Christmas” showen kl. 17.30, men slutade läsningen något forcerat tio i fem. Det är en komplicerad historia som kan bli fruktansvärt rolig och bitskt självironisk. Men nu står vi vid foten av berget och ser inte ens toppen för molnen. Alla broar bakåt är kapade. Det finns bara en väg; Framåt. (Och se! Tyckte jag inte att molnen skingrade sig ibland?)

Jag har i alla fall världens bästa gotländska ensemble! Alla nio!!!!!