Det var en gång… en smygpremiär på Länsteaterns föreställning ”Från Bröderna Grimm till Walt Disney” på Trossen/Kabyssen i Gråbo. Intäkterna för föreställningen (27/3) gick oavkortat till Världens barn och föreställningen var inköpt av Magnus Klintström till finaste brorsbarnet Isabella. Glass, fruktkorg och andra överraskningar gjorde just denna premiär speciell och alldeles, alldeles underbar…
Nu väntar ivriga 4-6 åringar från Öja till Lärbro på att föreställningen ska komma ut till dem.

Premiär om 5 timmar. Som alltid känner man oro över saker man inte riktigt rår över; krånglande teknik, häftigt oväder, insjuknande skådisar… Inget av detta har visserligen hänt, men oron finns alltid där. Lennart har haft känningar av ryggskott på de senaste repen, Evert har haft en segdragen förkylningsheshet, Tove har ont i fötterna (efter att springa maratonlopp i trappor med 12 centimeter höga klackar).
Samtidigt vet jag att det är andra saker som kommer att avgöra publikens mottagande.
Vår pjäs, våra val hur vi gör pjäsen, skådespelarnas begåvning och de beslut jag tvingat på dem.
Det är dessa saker som avgör. Men där är jag inte så orolig.
Två saker har varit mina viktigaste beslut;
1. Val av pjäs.
2. Val av medarbetare.

Publiken är min egentliga arbetsgivare.
Jag ska inte BARA underhålla dom och ge dom precis vad dom vill ha, men om jag kan uppnå detta så är jag mycket lycklig. Länsteaterns satsning på en komedi i det större formatet är en del av det teaterutbud som vi vill bjuda på, med många olika smaker.
Smalare pjäser kommer att följa på bredare satsningar, så tolkar jag mitt uppdrag.
Det som är gemensamt mål för våra produktioner är inte sorten, utan kvalitén.
Det vi gör ska vara bra.
Det har publiken betalt för.

Premiär om…drygt 5 timmar.
Jag tänkte återkomma när den är över.

/PAUS/

Dagen efter.
Allt gick bra.
Nu återstår 41föreställningar.
Idag börjar jag arbeta på allvar med ”Dancing On The Ringmur” (Låt oss hoppas den står kvar!)

Thomas

Idag är det genrep. ”General repetition”, dagen innan premiären.
Alla tusentals beslut som tagits, gemensamma val och individuella val är på plats.
Nu utrymme för impulser; möten på scenen – med medspelare- , möten från scenen -med publik-.
Alla har bidragit till det vi nu står i beredskap att visa upp. Men ansvaret för att alla val är rätt vilar på mig. Det är en förmån att få vara regissör. Ett jättelikt vitt papper och en gigantisk färglåda.
Det är lite som när man lekte i sanden.
En gång hade jag en tom Lorangaflaska på en undanskymd badstrand i Fröjel.
Jag fyllde den med sand och gjorde mönster med den när innehållet rann ut.
Runt, runt i bestämda mönster. Höll nog på en hel timme…kanske var det en kvart.
Eller också håller jag fortfarande på.
´…Det är en förmån att få vara regissör.

Thomas

Genomdrag av NÄSTAN hela pjäsen för provpublik. Vi skulle kunnat köra hela men vill inte avslöja den vansinniga sista akten. Hur som helst var det roligt med publik, men också svårt!
Människor skrattar där man inte tänkt sig (Tänk att man -jag- aldrig lär sig).
Vi hade vår nyaste medarbetare på plats Emma Liljeqvist, musikalartist och maskör. Emma hjälper oss med sminket och det blir verkligen pricken över i. I natt, som alla nätter den senaste veckan jobbar tekniken till småtimmarna med dekor och rekvisita. Ulf, Mari, Kent, Janne och inte minst Jesper gör ett OTROLIGT jobb, det blir mycket vackert. När dekoren svänger runt känns det…teatermagi.
Själv har jag köpt broddar till kängorna. Jag lovade mig själv som ung att när det hände skulle jag skjuta mig. Nåja…man säger så mycket dumt.
Nu regisserar jag ”Rampfeber” istället, det är nästan som att skjuta sig fast mycket roligare.
Och sen får man ju höra snacket efteråt.

Thomas

Blogg V

Vi har inte rampfeber, däremot feber…
Två sjuka idag.
Vi är en liten grupp på en flotte i ett brusande hav. Ett försök att korsa en ocean fast resurserna är små. Vi borde kanske varit fler. Vi borde kanske haft längre rep.tid. Vi borde kanske haft ”understudys” (inhoppare för sjuka). Vi borde kanske ha blivit vid vår läst.
Ånej!!!
Vi lever.
Vi arbetar.
Vi kommer till premiär, den 24!
Jag tror att INGEN bör missa denna föreställning.

Gotland är inte hela världen.)
Men hela världen är i Gotland.

Igår publikrepetition, mycket roligt med människor som skrattar och kommenterar glatt.
Hurra för publiken!(som bokar på biljetter i allt snabbare takt)
Hurra för scenarbetarna! (som arbetar med att få scenen färdig på nätterna)
Hurra för ensemblen! (som inte låter sig nedslås av lite…feber)

Thomas

Blogg IV

Lena Bogegård kom hem från regikursen i Göteborg. Vi var fulltaliga för första gången
och se, karusellen började så sakta röra sig!
Det är märkligt med teater, som skapas av skådespelare, scenografi och rekvisita, som för första gången börjar röra sig i takt. Man får en känsla av att allt är möjligt.
Det återstår förstås mycket, inte minst av De Stora Komediernas K2-topp; Akt II i ”Rampfeber” sidan 115-169, men ändå. Lena kom hem. Alla försökte verkligen hitta möjligheter och lösningar, minnas scenerier och svårtolkade regianvisningar, följande hoppande repliker i ett svårläst och ibland felstavat manus. Det sistnämnda faller helt på undertecknads ansvar, som förutom tillfällig enögdhet också är ordblind.
Ni borde verkligen se den här föreställningen.

Sardiner, whiskyflaskor, blommor, chokladaskar..

Jag var kanske lite övermodig när jag tyckte det gick så lätt med akt I.
Nu har vi nämligen ”blockat” akt II…

(Blocking is a theatre term which refers to the precise movement and positioning of actors on a stage in order to facilitate the performance of a play, ballet, film or opera. In contemporary theatre, the director usually determines blocking during rehearsal, telling actors where they should move for the proper dramatic effect,.) Wikipedia

Det är mycket komplicerat. Jag tror jag aldrig har repeterat 50 manus sidor som orsakat så mycket huvudbry, sidan 115-169 dvs ”akt II” i pjäsen i pjäsen. Som tidigare sagt handlar ju vår föreställning om ett gotländsk teatersällskap som repar och spelar en fars, samtidigt som deras personliga förhoppningar, ambitioner och begär lägger hinder i vägen.

Det är sardiner, whiskyflaskor, blommor, chokladaskar, rattmuffar, kaktusar, brandyxor…
Det är dörrar.
Det är repliker.
Det är den obändliga viljan att inte bryta en föreställning som tycks bortom all räddning.
Sidan 115-169…
Det är livet.

Nu har vi repat i tre dagar…nåja två och en halv (vi började kl. 14.00 i måndags).
Förutom oturen med min näthinneavlossning, inkl. medföljande operation samt flygförbud, enögdhet (tillfällig!), skavsår efter såret samt ett lätt flörtande vänsteröga så har allt förlöpt lugnt.
Jag har som sagt en fantastisk ensemble, BÅDE på och vid sidan av scenen.
Pjäsen har 207 sidor, nu är vi på sidan 49. Alltså en fjärdedel, om vi räknar lite generöst…
(Här måste tilläggas att den gode Andreas Nilsson framhävde igår -sent igår- att ”texten är ingenting…jämnfört med alla de andra svårigheterna; timing, tempo, etc..”)
Föreställningens uppbyggnad liknar inte många föreställningar jag gjort tidigare. En nära nog matematiskt perfektion fodras för att de olika delarna inte ska falla samman,
Sen, när publiken kommer, ska ju ändå allt verka så lätt.
Nu tycker ni som läser den här bloggen kanske att det är fullkomligt ointressant med hur många sidor vi gått igenom, eller hur pjäsen teatertekniskt är uppbyggd. Nå, här är lite skvaller;
Pjäsen handlar ju om skådisar (gotländska skådisar och hitflugna gäster) Historierna är många ur ensemblens egen verklighet och dess närhet om hur den-och-den gjorde med den-och-den.
Visste ni till exempel att…
Nej, jag tar det nästa gång.

Thomas