En lång resa under 5 månaders tid har nästan nått sitt slut och de är med sorgsen-blandad-lycka som vi snart spelar den sista av dom många succéartade föreställningarna vi kommer att kalla ALLT eller inget. Vi har skrattat, gråtit, varit euforiska, spytt galla och haft de j*vligt roligt tillsammans och de är med nya vänner som många av oss lämnar länsteaterns flaggskepp för nya äventyr på de osäkra havet ”Artistlivet”.

Jag vill såklart vara lite klyschig och tacka länsteatern för möjligheten att få vara heltidsanställd med månadslön för första gången i mitt liv i en produktion som inte bara har gett mig fysiska blåmärken utan en massa nyttiga ”blåmärken” och erfarenheter till framtiden. Jag vill tacka Sofia för att ha pushat mig att genomföra steppnumret som gav mig blodad tand att ta upp den ringrostiga steppen och bygga en stabil grund vilket kommer att nyttjas vid flera tillfällen i min karriär. Jag vill tacka Andreas och Janne för en massa inspiration till teater och artistyrket. Ni har gett mig nya synvinklar på saker och ting och har varit till stor hjälp. Jag vill tacka Lena och Bäcken för att ha mottagit mig med öppna armar och varit ett enormt varmt stöd under hela produktionen och att ni har hållit en otroligt professionell standard vilket har smittat av sig på alla andra. Jag vill tacka Fredrik för allt hångel. Jag vill tacka Markus för allt musikalnördande och alla fina diskussioner om de ena och de andra. Jag vill tacka Mallan, Iggi och Stinie-Winie för att ni har varit väldigt roliga att jobba med under hela perioden. Ni har en väldigt professionell anda som har uppskattats av alla. Jag vill tacka Villhelm för att du hoppade in för mig under två föreställningar så att allt löste sig. Sen vill jag också tacka Milla-Camilla för alla fina samtal som vi hade i början av produktionen när man behövde ”lufta” lite.

Jaha…vad händer nu da? För er som undrar så har jag kommit in på Högskolan för scen och musik i Göteborg eller Artisten som den också kallas. Jag och sju andra i klassen kommer att leva och andas musikal i tre år tillsammans. Detta kommer att resultera i 180 högskolepoäng och en kandidat i Muskteater. För er som är nyfikna hur de kommer att gå har jag efter lång övervägning beslutat att börja föra någon sorts blogg för den tiden i mitt liv.

Jag vill tacka Lisbeth för att du var så stödjande under hela ansökningsperioden och lät mig åka trotts allt extra arbete som de innebar för dig och dom andra. Egentligen vill jag tacka hela ensemblen och produktionsteamet för att ni va så snälla och hjälpte mig komma in genom att jobba en massa extra. Ja, vad kan jag säga de gav ju ”resultat” och jag kommer aldrig att glömma hur ni ställde upp!

Sist men inte minst vill jag ge ett stort tack till er, kära publik för att ni tog er tid att komma och se en av Gotlands större succéer. Jag hoppas att den har skänkt lika mycket glädje till er som den har givit mig.

Vi ses i framtiden, om inte på någon scen på fastlandet så i tid och otid, alltid återkommande på den Gotlänska scenen.

Allt gott!

Joel ”Erik Göransson” Zerpe

Helgen har varit aktiv men också chill…

Jag började fredagskvällen med att lyssna på ett av Gotlands bättre liveband Taco psychosis som spelade på Surfers. Jag träffade många bekanta och hängde kvar ett tag när dom gigat klart men agerade efter en timma vuxnare än vanligt och gick hem och sov inför morgondagens bravader.

Dagen där på va de rep på förmiddagen med Pugh trio och Gotlandsmusiken. Sen gick jag och delar av min kör (Visby vokalensemble) och uppvaktade en medlem som fyllde 60 år. De hela va mycket trevlig och väldigt mättande då de fanns tapas i mängder. Senare på kvällen hade jag konsert på Wisby strand med Pugh trio och Gotlandsmusiken. De va nästan fullsatt och efter mina korta körsångsinsatser på två låtar hängde jag i Green room där de fanns, även där tapas och alkoholhaltiga drycker. Plötsligt mitt i allt så knallar Martin Axén som spelar gitarr i The Ark in genom dörren.

Han skulle tydligen vända skivor på efterfesten. Vi samtalade lite han och jag. Min öppnings fras löd: Och Arken går bra?.. Jag hade dock ingen aning om att dom skulle lägga ner efter sommaren, tittar inte så mycket på tv nu förtiden så de hela kändes efter ett tag lite pinit. Men han svarade med en god ton att de gick bra och efter sommaren skulle de helt enkelt bli något annat. Så de va nog inte så farligt som jag trodde. . Men jag ska ändå citera Stinas karaktär Erika: ”Jag och min stora trut”. Trotts detta var de ett sjyst efterhak i ren chill-anda.

 

Morgonen efter va de upp i ottan för att inleda min resa till Estockholmo och en liten réunion med min gamla Kulturama-klass. Nu va de tyvärr inte så många som kunde komma men de gjorde inget. För nästan alla som jag känner att jag fått närmast om hjärtat dök ju upp iallafall. . Vi möttes upp på Luma i Hammarby sjöstad och vi tog en fika innan vi uppföljde den uråldriga traditionen att man som gammal 2:a åker och tittar på dom nya 1:ornas produktion. Nu kan man ju fråga sig om de verkligen är för kompisarnas skull som man åker dit? Eller om de faktiskt är så krasst att man vill få de bekräftat att dom ”nya och fräscha” är bättre än vad man själv va när man gick i 1:an? Nej, de stämmer ju inte. Jag menar, kompisar kan man ju träffa när man vill…

Skämt åsido så va de fantastiskt att få se alla underbara Kulturama-kompisar eller ”järngänget” som vi av någon anledning har börjat kallar oss. När vi väl kom till skolans cafeteria så träffade vi några av ”våra” gamla 2:or och några av ”deras” gamla 2:or som tydligen ser detta med gamla traditioner som ytterst alvarligt.

De blev mycket:

- Jaha, vad gör du nu förtiden da?

- Jo, jag jobbar.

- Jasså, som…

- Som Musikalartist

- Va!? Nej, gud va kuuuuuul…

- Jo, jag klagar inte…

- I vad?

- Vi sätter upp ”The Full Monthy” eller ”Allt eller inget” hemma på Gotland

- Oj! Vad spelar du da?

- Erik eller Ethan som han heter i original…

Ja, ni förstår. De utväxlades en del avundsjuka och bittra miner men desto fler positiva gester och kramar. Sen va de ju dags för föreställning… Och ja, dom nya 1:orna va ju lika bra som man trodde. Dom gjorde en liten nätt föreställning som heter Openings and Endings skriven av mina gamla lärare, som jag nu ser som mina mentorer och vänner Thomas Sundström och Mathias Lundqvist.

Föreställningen går ut på att dom har buntat ihop 7 st öppningsnummer från kända musikaler i första akten och i andra akten 6 st slutnummer. Denna föreställning gjorde även vi när jag gick i 1:an på Kulturama men då med andra nummer. Dom 3 nummer som dom dock hade återanvänt va ungefär samma men nu med vissa ändringar och i viss mån förbättringar. Därför va de ju extra kul att sitta i publiken och vara åskådare. Varför jag nu ens tar upp detta är faktiskt för att första ”slutnumret” i andra akt va från en, vid de här laget ganska känd musikal med namnet ”Allt eller Inget”. Grabbarna hade mycket bra pondus och körde en väl igenomförd stripp. Nu vill jag citera Tony Irving ”MEN” dom gick inte hela vägen som vi späda gossar gör i våran version. Nej, dom stannade i en pose, väldigt lik plankposen undertecknad gör på affischen, iklädda stålmannen-kalsonger medens ridån gled ihop. Inget ont menat för dom va som sagt väldigt duktiga och man kunde se många blivande stjärnor i den bransch som jag nu kan kalla min. Strippbranschen eller hur va de?

Efter de blev de en och annan öl på ”ÖK” och en massa skitsnack med ”järngänget” och efter de några timmar sömn och sen började resan hem mot våran gröna ö. Måndagen tillbringade jag, Fredrik och Markus på dansskolan där vi satte sista biten av steppkoreografin. Fötterna har börjat göra som jag vill och de känns ju väldigt bra och fördelaktigt när man ska dansa.

Som sagt en flitig helg men med goda vänner och nya upplevelser som jag sent ska glömma.

Extra många pussar och kramar till alla kulturama-muppar som jag nu mera vet läser detta.

Tills ni läser igen

Joel

”Göteborg Gbg Haaaaaaaaj”

Med detta citat startar vi dagen blogg. Som jag skrev i titeln så händer det ibland tragiska och traumatiska händelser på teatern. Händelsen i fråga kan nog skildras olika, men dehär är min version.

De hela började som en helt vanlig dag på jobbet. Solen sken, mycket av snön låg fortfarande vit på taken och endast tomten va naken, jag menar vaken. Jag spatserade, med friska steg upp för backarna till allas våran länsteater för en ny arbetsdag med nya äventyr. Jag gjorde en nästintill magisk entré in genom dörren med god energi och suget efter att arbeta. Uppe i allrummet satt mina kollegor och drack sitt morgonkaffe medens dom florerade om livet och hur vacker världen är så här på morgonen. Jag ville inte vara sämre så jag satte mig ner en stund och började förtälja mina anekdoter om Gershwin samt Hemingway. Efter en stund steg våran regissör in med en vänlig men bestämd min genom dörren. ”Vi ska gå igenom dagens agenda” sa hon, med det där sättet som får hela arbetsdagen att spira, om än mer av guld och diamanter som bara hon kan. Dom som inte redan satt ner skuttade raskt fram, likt hela havet stormar till närmsta stol för att få ta del av fru regissörs lådhållning. Detta resulterade i att vi alla visste hur dagen skulle se ut, och vi kände plötsligt hur en sten släppte från våra bröst.

När kaffet var urdrucket och den sista morotskakan nersvald så gick vi i kolon ner, likt ett dagis på utflykt för att börja arbeta med musikalen vi kallar ”Allt eller inget”. Vi började arbetet med att repetera ”Cha-cha scenen” där jag har fått förmånen att få gestalta den spanskbrytande Cubanen Julio Zerpentino (Vilket kanske inte riktigt framgår i föreställningen då det bara är en liten statistroll, men nu vet ni de). Vi smådansade lite cha-cha i bakgrunden då de hela utspelar sig på en dansskola. Malin och dom andra spelade sin scen framme på förscen medens vi statister stod och gjorde som många andra statister gör. Nämligen att improvisera medens man väntar på sin ”que” för att förflytta sig till en annan platts i rummet eller för att anamma en ny aktivitet. De sista vi gör i denna tidigare nämnda scen är att vi alla står i en samlad grupp och dansar medens Jerry (spelad av Andreas) och dom andra står och bedömer våra bakstycken efter skala. Det hela slutar med att Jerry (fortfarande spelad av Andreas) kommer fram och lägger en mindre smickrande (för vissa) kommentar till Julio (spelad av undertecknad, alltså Moi). Detta resulterar i ett förlopp som inte skall avslöjas innan att föreställningen äro spelad. Men det jag kan dela, med er alla som läser detta är att knytnävar och näsben är inblandade. Det slutade dock, som man nog kan förstå i med titeln, i tragedi. Näsben bröts, blodet forsade, händer värkte, skavsåret på min högra häl va mindre medgörligt enligt många i förbifarten. Efter att ambulansen hämtat Herr Nilssons sargade kropp gick vi på lunch och fortsatte sedan, med en minestronesträng i mungipan dagen som vanligt.

Ja, visst kan det låta som att de mesta av det som står ovan bara är fiktion och det kan jag säga er att det är det faktiskt. Herr Nilsson (Andreas även känd bl.a som Kalle Anka) blev aldrig hämtad av ambulans och mår i dag förhållandevis bra. Men de andra stämmer faktiskt ganska bra. Det är en fröjd att gå till jobbet och få arbeta med sådana fantastiska personer med ännu mer fantastiska personligheter.

De mer eller mindre komiska i det hela är jag i mina yngre dagar lyckats vid ett tillfälle snubbla in i ett slagsmål och vid ett annat på fyllan sagt en (i mitt huvud) rolig kommentar och sedan blivit slagen på käften. Men jag har aldrig slagit tillbaka. Jag känner att man istället kan diskutera saken vilket kanske är mindre, kalla de manligt eller vad du vill och kanske enligt många fegt eftersom att jag har fötts med en 192 cm lång, enligt min mor välbyggd kropp samt händer som dasslock. Men de är helt enkelt sån jag är funtad. Så därför är de ju, även om de va en olycka, komiskt att jag valde att slå en av Sveriges mest folkkära och respekterade skådespelare på, som jag uttryckte de på facebook ”snoken”. Jag antar att någon gång ska vara den första…

Tills vi hörs igen

Joel, eller som man nu kallar mej i dyllen ”Jay to the Zee”.

Då va dags igen…

Som titeln indikerar så har jag fått nya erfarenheter. De får man visserligen hela livet men under denna produktion så är en sak väldigt markant ny för unge herr Zerpe. De här med att träna och bli ”fit” på gym är faktiskt ganska kul men som jag skrev en ny erfarenhet. Jag har egentligen tränat större delen av mitt liv men aldrig på gym. De började någonstans i nio års ålder när jag i S:t Hansskolans gympasal studsade en Basketboll, i syftet att träna mina färdigheter, för första gången. Basketen va något som följde mig genom åren med 2-3 träningar i veckan, tidiga mornar för att kliva på båten och sedan fortsätta på fastlandets vägar i en trång minibuss med sikte på ”sydöstra 88-ligans” matcher. Dessa brukade spelas i Flen, Eskilstuna och en jäääla massa köping som Norrköping, Linköping, Söderköping m.fl. När vi va iväg och spelade brukade vi oftast bo på svettiga gamla vandrarhem och spela i skabbiga orenoverade ”B-Hallar” och dessutom nästan alltid åka hem med förlust.

I slutet av nian/början av ettan på gymnasiet så nådde jag tillslut mitt mål och tråkigt nog min slutstation inom denna fantastiska sport. Nämligen att få spela i Herrlaget, i Visbys finaste idrottskubb ”Visby Basket”. En säsong i ”1:an” (divisionen under elitserien i Sverige), med flygresor, nätter på Scandic hotell, matcher i nyrenoverade ”A-Hallar” och fler vinster än förluster blev en fin avslutning på min ”sportkarriär”, när scenen och rampljuset tog övertaget om mina intressen.

De är klart att jag vid fler tillfällen har funderat på att börja igen men för lite tid och studier i Stockholm har tyvärr satt käppar i hjulet för dessa tankegångar. Jag ska erkänna att jag får abstinens när vi repar sång och dansnumret ”Michael Jordans ball”. Numret går ut på att vi lyckas hitta dansmoves genom Basketen och stuttsar därför basketbollar och gör basketliknande rörelser. De är inte mycket som går upp mot att vara fri från halva plan och få trycka bollen i korgen med en skön dunk eller när man från trepoängslinjen bara hör ett ”svisch” när bollen går i korgen.

Men då för att återgå till gymmet så har jag nu tränat två hela gånger med mina vapenbröder Freddan o Ville. Detta är behövligt när jag har legat lite på latsidan de senaste året. Visst jag har ju rört på mig genom dansen på min utbildning men inte varit och ”gristränat” som på den gamla goda tiden i herrlaget. Sakta men säkert känns de som att kroppen börjar att hitta tillbaka till sin forna form.

De va de hele för denna gången

Tack o haaaj

Joel

Hej!

Joel Zerpe var namnet.

Jaha, då va de min tur att slänga mig in i ”blogg-träsket”…

Vem ska jag spela i Allt eller Inget, da? Jo, jag ska gestalta den, på ytan kanske väldigt självsäkra och jordnära, Erik Göransson.

Erik är när vi möter honom, som många andra arbetslös. Hans största passion är musikaler och då av dom äldre modellerna med Gene Kelly och Fred Astaire i vilka han långsamt drömmer sig bort i dom sysslolösa dagarna som går. Plötsligt möts han av möjligheten… Möjligheten att få uppträda. Är de nu de händer? Ska han äntligen få visa vem han verkligen är? Erik har dock ett liiiiiiiitet problem. Han kan inte dansa eller sjunga…och detta är ju lite av idén med en show. Att de nu råkar vara till en strippshow han styr sin kosa för att göra audition är kanske inte bara ett pinsamt försök att efterlikna sina, tidigare nämnda husgudar. De Jerry och dom andra i gänget får beskåda är att Erik har nog mycket mer än vad ögat ser. Många skulle nog säga att han har stor potential i dom ”södra regionerna”. Om detta nu är sant får ni se i föreställningen.

De här med blogg är faktiskt, tro de eller ej inte den första gången som Joel Zerpe försöker lägga upp saker om sig själv på nätet, nej da. Bortsätt från allas våran ”Ansiktsbok” så gavs ett tappert försök för cirka 2 år sedan men detta resulterade bara i 2 st halvlånga, halvdåliga (hålfots?)inlägg. Men det är nya tider nu och förhoppningsvis har jag nog mer att förtälja i dagens situation. Jag menar nu har jag faktiskt heltidsanställning med månadslön i en produktion som jag ska repetera och framföra under fem månaders tid. Med goda vänner, nya som gamla.

Jag får nu i efterhand be om ursäkt och erkänna att lyrikens väsen är tyvärr något som inte berikats mig. Det verkar nästan som att mina (två och en halv) systrar har stulit den gåvan medens jag fick ta de som blev över. Vänta lite nu…jag har faktiskt lyckats skriva de här inlägget alldeles själv. Jag är kanske inte så underbegåvad som jag tror…

Allt gott!

Joel