Idag är det dags att spela allra sista föreställningen av ”Allt eller Inget”.
Det är både med en smula lättnad och en gnutta vemod som jag lämnar denna produktion. Det har att göra med att man är så inställd på hur länge man ska spela en föreställning, och hur kul det än är (för det har verkligen varit otroligt kul!) så blir man till slut lite mätt på att varje kväll göra samma sak.
Men åh, såklart kommer jag att sakna produktionen! Att stå bakom scenen i mina lite för tajta kostymbyxor och vänta på min första entré medan jag tittar på musikalarnas fabriksdans. Att spela othello med Mats i pausen, att dansa med teknikerna bakom scenen, att spraya hårspray i mina ”söners” hår, att känna mig viktig i min läkarrock, att möta Andreas Nilsson på scenen, att sjunga stämsång med Lena det falskaste jag kan i logen och allt annat som man har för sig på teatern.
Men mycket bär man ju också med sig! Som att jag blivit kär i en av mina medarbetare under denna produktion. Och Vilhelm tänker jag inte lämna! Bara produktionen.
Allt gott!
Camilla

Idag är min sista lediga dag innan premiären, så självklart passar jag på att tvätta kläder och äta födelsedagsmiddag hemma hos min mamma. Ja, hon fyller inte förrän på onsdag, men i detta yrke kan man inte inte ta ledigt vid bemärkelsedagar. På onsdag repeterar vi hela dagen och hela kvällen. Liksom på måndag, tisdag och torsdag. Sen är det fredag, och då är det premiär!!
Vi repeterar med andra ord så det står härliga till! Gotlandsmusiken sitter allt oftare i sin kub på scenen, scenteknikerna flyttar väggar med koncentration och precision, strålkastarna tänds och skapar en stämning som lysrören vi tidigare repat inte kommer i närheten av, vi myggas på och låter ut i högtalarna, musikalkompaniet förebereds och vår regissör och koreograf fördjupar regin och slipar på danserna. Sminket är på, kläderna likaså (ja, utom i vissa scener då) Nu börjar vi längta efter publik!
Men det klart, än får ni inte komma… Lamporna är visserligen tända, men de lyser lite här och där, myggorna tjuter och brusar lite ibland, det händer än att väggar åker lite fel, det händer även att orkestern inte vet när de ska börja spela eller så är det oklart var tonartsbytet kommer… För att inte tala om oss skådespelare… Vi går åt fel håll, sjunger knasigt, tappar text eller får skrattanfall… Men det ordnar vi upp till på fredag! Hurra!

Det är bra! Och utmanande! För det går inte att blunda för det faktum med att detta är en männens musikal. Jisses, det är ju bara att titta på affischen! Men kvinnorna är en viktig, eller kanske den viktigaste, delen i deras liv. Och vår funktion är att driva handlingen framåt. Vi pressar,stöttar, ställer krav, älskar och avskyr. Vi blir besvikna och stolta!

Jag spelar en av dess kvinnor. Mia. Jerrys exfru. Men eftersom att vi har en son ihop så är vi bundna till varandra. Vi blev föräldrar vid ung ålder, Mia var bara 16! Jerry något äldre med sina 23. Men trots att Jerry är äldre, är Mia den mognare av dom två och hon är så innerligt trött på Jerrys bristande engagemang i sonens uppfostran. Han betalar inte underhåll, hans hem är inte anpassat för att ha en son boende där och han tycker inte att skolan är särskilt viktig. Mia har nu träffat en ny man, Tomas, som har allt det där som Jerry saknar. Trygghet, god ekonomi, oklanderlig moral och sunda värderingar. Men han är kanske lite tråkig. Mia slits mellan männen i sitt liv. Niklas som hon vill ge den bästa möjliga uppväxt, Jerry som hon fortfarande har känslor för – men som hon samtidigt inser att han aldrig kommer att ändra sig till det bättre. och Tomas som är trygg men som hon kanske inte riktigt är kär i…

Jag bråkar mig igenom föreställningen. Men jag gör det för min son! Och det är en utmaning att inte upplevas bara som en gnällig tjatkärring, utan även som en kvinna som slåss för sitt barns bästa. Jerry är huvudkaraktären, så självklart kommer publiken sympatisera med honom! (Dessutom gestaltas han av Andreas Nilsson som är en charmig så det förslår!)

Jag som spela Mia heter Camilla. Jag är 26 år och uppxäxt på Gotland, men har under de senaste fyra åren varit iväg i först England och sen i Stockholm och pluggat teater. Det är underbart att få vara tillbaka på Gotland, och det är underbart att få vara tillbaka på Länsteatern och det är underbart att få jobba med denna ensemble! Att dessutom få ha nära till mina föräldrar och hunden och katten och promenader i skogen hemma i Ekeby är en finfin bonus!

Nu börjar dessutom saker falla på plats! Igår var det 4 veckor till premiär, och scenografin målas, danser tragglas, musik fylls mer och mer med känslor och energi, strippbyxor sys, regin fördjupas, historien tar sin form!

På återhörande kära ni!