I viss mån onödig fakta om min helg

Helgen har varit aktiv men också chill…

Jag började fredagskvällen med att lyssna på ett av Gotlands bättre liveband Taco psychosis som spelade på Surfers. Jag träffade många bekanta och hängde kvar ett tag när dom gigat klart men agerade efter en timma vuxnare än vanligt och gick hem och sov inför morgondagens bravader.

Taco

Dagen där på va de rep på förmiddagen med Pugh trio och Gotlandsmusiken. Sen gick jag och delar av min kör (Visby vokalensemble) och uppvaktade en medlem som fyllde 60 år. De hela va mycket trevlig och väldigt mättande då de fanns tapas i mängder. Senare på kvällen hade jag konsert på Wisby strand med Pugh trio och Gotlandsmusiken. De va nästan fullsatt och efter mina korta körsångsinsatser på två låtar hängde jag i Green room där de fanns, även där tapas och alkoholhaltiga drycker. Plötsligt mitt i allt så knallar Martin Axén som spelar gitarr i The Ark in genom dörren.

Martin Axén

Han skulle tydligen vända skivor på efterfesten. Vi samtalade lite han och jag. Min öppnings fras löd: Och Arken går bra?.. Jag hade dock ingen aning om att dom skulle lägga ner efter sommaren, tittar inte så mycket på tv nu förtiden så de hela kändes efter ett tag lite pinit. Men han svarade med en god ton att de gick bra och efter sommaren skulle de helt enkelt bli något annat. Så de va nog inte så farligt som jag trodde. :). Men jag ska ändå citera Stinas karaktär Erika: ”Jag och min stora trut”. Trotts detta var de ett sjyst efterhak i ren chill-anda.

 Pugh trio

Morgonen efter va de upp i ottan för att inleda min resa till Estockholmo och en liten réunion med min gamla Kulturama-klass. Nu va de tyvärr inte så många som kunde komma men de gjorde inget. För nästan alla som jag känner att jag fått närmast om hjärtat dök ju upp iallafall. :). Vi möttes upp på Luma i Hammarby sjöstad och vi tog en fika innan vi uppföljde den uråldriga traditionen att man som gammal 2:a åker och tittar på dom nya 1:ornas produktion. Nu kan man ju fråga sig om de verkligen är för kompisarnas skull som man åker dit? Eller om de faktiskt är så krasst att man vill få de bekräftat att dom ”nya och fräscha” är bättre än vad man själv va när man gick i 1:an? Nej, de stämmer ju inte. Jag menar, kompisar kan man ju träffa när man vill… 🙂

Skämt åsido så va de fantastiskt att få se alla underbara Kulturama-kompisar eller ”järngänget” som vi av någon anledning har börjat kallar oss. När vi väl kom till skolans cafeteria så träffade vi några av ”våra” gamla 2:or och några av ”deras” gamla 2:or som tydligen ser detta med gamla traditioner som ytterst alvarligt.

De blev mycket:

- Jaha, vad gör du nu förtiden da?

- Jo, jag jobbar.

- Jasså, som…

- Som Musikalartist

- Va!? Nej, gud va kuuuuuul…

- Jo, jag klagar inte…

- I vad?

- Vi sätter upp ”The Full Monthy” eller ”Allt eller inget” hemma på Gotland

- Oj! Vad spelar du da?

- Erik eller Ethan som han heter i original…

Ja, ni förstår. De utväxlades en del avundsjuka och bittra miner men desto fler positiva gester och kramar. Sen va de ju dags för föreställning… Och ja, dom nya 1:orna va ju lika bra som man trodde. Dom gjorde en liten nätt föreställning som heter Openings and Endings skriven av mina gamla lärare, som jag nu ser som mina mentorer och vänner Thomas Sundström och Mathias Lundqvist.

Openings

Föreställningen går ut på att dom har buntat ihop 7 st öppningsnummer från kända musikaler i första akten och i andra akten 6 st slutnummer. Denna föreställning gjorde även vi när jag gick i 1:an på Kulturama men då med andra nummer. Dom 3 nummer som dom dock hade återanvänt va ungefär samma men nu med vissa ändringar och i viss mån förbättringar. Därför va de ju extra kul att sitta i publiken och vara åskådare. Varför jag nu ens tar upp detta är faktiskt för att första ”slutnumret” i andra akt va från en, vid de här laget ganska känd musikal med namnet ”Allt eller Inget”. Grabbarna hade mycket bra pondus och körde en väl igenomförd stripp. Nu vill jag citera Tony Irving ”MEN” dom gick inte hela vägen som vi späda gossar gör i våran version. Nej, dom stannade i en pose, väldigt lik plankposen undertecknad gör på affischen, iklädda stålmannen-kalsonger medens ridån gled ihop. Inget ont menat för dom va som sagt väldigt duktiga och man kunde se många blivande stjärnor i den bransch som jag nu kan kalla min. Strippbranschen eller hur va de? 😉

Efter de blev de en och annan öl på ”ÖK” och en massa skitsnack med ”järngänget” och efter de några timmar sömn och sen började resan hem mot våran gröna ö. Måndagen tillbringade jag, Fredrik och Markus på dansskolan där vi satte sista biten av steppkoreografin. Fötterna har börjat göra som jag vill och de känns ju väldigt bra och fördelaktigt när man ska dansa.

Som sagt en flitig helg men med goda vänner och nya upplevelser som jag sent ska glömma.

Extra många pussar och kramar till alla kulturama-muppar som jag nu mera vet läser detta. 😉

Tills ni läser igen

Joel