Tragiska och traumatiska öden på länsteatern… Dum dum daaaaaaaa!!!!!!!…..

”Göteborg Gbg Haaaaaaaaj”

Med detta citat startar vi dagen blogg. Som jag skrev i titeln så händer det ibland tragiska och traumatiska händelser på teatern. Händelsen i fråga kan nog skildras olika, men dehär är min version.

De hela började som en helt vanlig dag på jobbet. Solen sken, mycket av snön låg fortfarande vit på taken och endast tomten va naken, jag menar vaken. Jag spatserade, med friska steg upp för backarna till allas våran länsteater för en ny arbetsdag med nya äventyr. Jag gjorde en nästintill magisk entré in genom dörren med god energi och suget efter att arbeta. Uppe i allrummet satt mina kollegor och drack sitt morgonkaffe medens dom florerade om livet och hur vacker världen är så här på morgonen. Jag ville inte vara sämre så jag satte mig ner en stund och började förtälja mina anekdoter om Gershwin samt Hemingway. Efter en stund steg våran regissör in med en vänlig men bestämd min genom dörren. ”Vi ska gå igenom dagens agenda” sa hon, med det där sättet som får hela arbetsdagen att spira, om än mer av guld och diamanter som bara hon kan. Dom som inte redan satt ner skuttade raskt fram, likt hela havet stormar till närmsta stol för att få ta del av fru regissörs lådhållning. Detta resulterade i att vi alla visste hur dagen skulle se ut, och vi kände plötsligt hur en sten släppte från våra bröst.

När kaffet var urdrucket och den sista morotskakan nersvald så gick vi i kolon ner, likt ett dagis på utflykt för att börja arbeta med musikalen vi kallar ”Allt eller inget”. Vi började arbetet med att repetera ”Cha-cha scenen” där jag har fått förmånen att få gestalta den spanskbrytande Cubanen Julio Zerpentino (Vilket kanske inte riktigt framgår i föreställningen då det bara är en liten statistroll, men nu vet ni de). Vi smådansade lite cha-cha i bakgrunden då de hela utspelar sig på en dansskola. Malin och dom andra spelade sin scen framme på förscen medens vi statister stod och gjorde som många andra statister gör. Nämligen att improvisera medens man väntar på sin ”que” för att förflytta sig till en annan platts i rummet eller för att anamma en ny aktivitet. De sista vi gör i denna tidigare nämnda scen är att vi alla står i en samlad grupp och dansar medens Jerry (spelad av Andreas) och dom andra står och bedömer våra bakstycken efter skala. Det hela slutar med att Jerry (fortfarande spelad av Andreas) kommer fram och lägger en mindre smickrande (för vissa) kommentar till Julio (spelad av undertecknad, alltså Moi). Detta resulterar i ett förlopp som inte skall avslöjas innan att föreställningen äro spelad. Men det jag kan dela, med er alla som läser detta är att knytnävar och näsben är inblandade. Det slutade dock, som man nog kan förstå i med titeln, i tragedi. Näsben bröts, blodet forsade, händer värkte, skavsåret på min högra häl va mindre medgörligt enligt många i förbifarten. Efter att ambulansen hämtat Herr Nilssons sargade kropp gick vi på lunch och fortsatte sedan, med en minestronesträng i mungipan dagen som vanligt.

Typ så här såg de ut....

Typ så här såg de ut....

Ja, visst kan det låta som att de mesta av det som står ovan bara är fiktion och det kan jag säga er att det är det faktiskt. Herr Nilsson (Andreas även känd bl.a som Kalle Anka) blev aldrig hämtad av ambulans och mår i dag förhållandevis bra. Men de andra stämmer faktiskt ganska bra. Det är en fröjd att gå till jobbet och få arbeta med sådana fantastiska personer med ännu mer fantastiska personligheter. 🙂

De mer eller mindre komiska i det hela är jag i mina yngre dagar lyckats vid ett tillfälle snubbla in i ett slagsmål och vid ett annat på fyllan sagt en (i mitt huvud) rolig kommentar och sedan blivit slagen på käften. Men jag har aldrig slagit tillbaka. Jag känner att man istället kan diskutera saken vilket kanske är mindre, kalla de manligt eller vad du vill och kanske enligt många fegt eftersom att jag har fötts med en 192 cm lång, enligt min mor välbyggd kropp samt händer som dasslock. Men de är helt enkelt sån jag är funtad. Så därför är de ju, även om de va en olycka, komiskt att jag valde att slå en av Sveriges mest folkkära och respekterade skådespelare på, som jag uttryckte de på facebook ”snoken”. Jag antar att någon gång ska vara den första...

Tills vi hörs igen

Joel, eller som man nu kallar mej i dyllen ”Jay to the Zee”. 😉

Jay to the Zee. ;)