Då var det dags att sätta tänderna i Allt eller inget igen och jag kan lova att det är mer allt än inget just nu. Allt ska börja sättas på plats. Den här veckan blir det genomdrag av båda akterna för sig samt ett första försök att ha ett genomdrag på hela pjäsen. Vi ska försöka ta oss igenom allt med scenografiförflyttningar, scener, sång och dans så det är upplagt för att nåt kommer gå snett! Det är med lite skräckblandad förtjusning man ser fram emot detta. Allt sitter fortfarande lite löst så det behövs inte mycket för att rucka på balansen. Hugaligen! Men, som det gamla talesättet lyder:
Allt går, utom riktigt små barn och fingervantar på tummevantar!

Let’s do it!!!

Det är bra! Och utmanande! För det går inte att blunda för det faktum med att detta är en männens musikal. Jisses, det är ju bara att titta på affischen! Men kvinnorna är en viktig, eller kanske den viktigaste, delen i deras liv. Och vår funktion är att driva handlingen framåt. Vi pressar,stöttar, ställer krav, älskar och avskyr. Vi blir besvikna och stolta!

Jag spelar en av dess kvinnor. Mia. Jerrys exfru. Men eftersom att vi har en son ihop så är vi bundna till varandra. Vi blev föräldrar vid ung ålder, Mia var bara 16! Jerry något äldre med sina 23. Men trots att Jerry är äldre, är Mia den mognare av dom två och hon är så innerligt trött på Jerrys bristande engagemang i sonens uppfostran. Han betalar inte underhåll, hans hem är inte anpassat för att ha en son boende där och han tycker inte att skolan är särskilt viktig. Mia har nu träffat en ny man, Tomas, som har allt det där som Jerry saknar. Trygghet, god ekonomi, oklanderlig moral och sunda värderingar. Men han är kanske lite tråkig. Mia slits mellan männen i sitt liv. Niklas som hon vill ge den bästa möjliga uppväxt, Jerry som hon fortfarande har känslor för – men som hon samtidigt inser att han aldrig kommer att ändra sig till det bättre. och Tomas som är trygg men som hon kanske inte riktigt är kär i…

Jag bråkar mig igenom föreställningen. Men jag gör det för min son! Och det är en utmaning att inte upplevas bara som en gnällig tjatkärring, utan även som en kvinna som slåss för sitt barns bästa. Jerry är huvudkaraktären, så självklart kommer publiken sympatisera med honom! (Dessutom gestaltas han av Andreas Nilsson som är en charmig så det förslår!)

Jag som spela Mia heter Camilla. Jag är 26 år och uppxäxt på Gotland, men har under de senaste fyra åren varit iväg i först England och sen i Stockholm och pluggat teater. Det är underbart att få vara tillbaka på Gotland, och det är underbart att få vara tillbaka på Länsteatern och det är underbart att få jobba med denna ensemble! Att dessutom få ha nära till mina föräldrar och hunden och katten och promenader i skogen hemma i Ekeby är en finfin bonus!

Nu börjar dessutom saker falla på plats! Igår var det 4 veckor till premiär, och scenografin målas, danser tragglas, musik fylls mer och mer med känslor och energi, strippbyxor sys, regin fördjupas, historien tar sin form!

På återhörande kära ni!

Sitter nu hemma i mitt lilla hus strax utanför Söderport för att blogga om dagen som har varit. Tittar ut över ett soligt och gnistrande vintrigt Visby. Så fint det är när solen får snön att skimra. Koltrastar flyger förbi och sätter sig på staketet utanför mitt fönster. Underbart.

Den här veckan har varit otroligt produktiv. Koreografierna har börjat fastnat i våra kroppar, pukslagen har smällt i orkestern, slipsar och bälten har åkt av och på med allehanda rörelser, musikalkompaniungdomarna har för första gången fått repetera på den riktiga scenen, stämmorna har drillats med hjälp av vår repetitör Pelle, scenkostymer har provats ut, regin har fördjupats och förstärkts, och många detaljer finslipas hela tiden… Kort sagt börjar föreställningen hamna på plats nu och leva sitt eget liv. Det går stadigt framåt och jublet som hördes när vi idag körde igenom hela låten ”Let It Go” för den förväntansfulla kvinnliga delen av ensemblen, visade att detta kommer att bli en kanonföreställning! Och just detta numret understryker verkligen Janne Åströms blogg, riktiga karlar vickar på rumpan, jajamänsan!

Alla har jobbat mycket hårt denna vecka, så helgen är välförtjänt med vila för många av oss, och resa till Stockholm för att se föreställningar för vissa av oss. På måndag kör vi vidare!

Men innan dess kanske vi möts ute i Visbys nattliv!

Hälsningar Markus ”Harald” Fredén

I värsta magsjuke-, förkylnings- och influensatider arbetar vi febrilt på att gå till premiär. För att ge lite extra energi och vitaminer till gänget blev det ikväll inte kakor och choklad i fikarummet, utan en kartong clementiner. Det gäller ju som producent att tro sig kunna påverka, även om det långt ifrån alltid är så. Ensemblen håller sig annars i strålande form genom att dansa, styrketräna och ta långpromenader – samt äta lite godis och kakor emellanåt.

Jag har förkärlek till att hoppa över själva träningen och gå direkt på fikat. Inte alltid så lyckat! Hittade dock härom dagen marknadsföring om en snabb och effektiv gymträning lagom för en person som försöker få tiden att räcka till. På endast 17,5 minut skulle hela kroppen vara genomtränad på gymet och den nödvändiga motionen avklarad. Gick självfallet på denna kampanj direkt.

Fast det var väldigt långa 17,5 minuter och tunga och träningsvärken satt kvar mycket längre än så! Egentligen borde jag ju efter några år inom teater veta att det inte finns någon ”quick fix” utan det är repetition, repetition och repetition som gäller. Men det är lättare att förklara det för andra än att ta itu med sig själv. Så jag håller ett kärleksfullt och vakande öga över musikalrepetitionerna och funderar på om jag i veckan ska ta itu med några fler egna korta träningspass på gymet. Men först kaffe och en clementin.

Lisbeth

Hårda grabbar dansar inte. Vi vickar på röven!

Foto: Markus Fredén

Vi har nu flyttat ut till spelplatsen där vi repar dans, scener och musik. Det byggs, sys, planeras, skruvas, kopplas ljusteknik och P-A system. Alltså en föreställning växer långsamt fram! Vår, d.v.s. Länsteatern Gotland och GotlandsMusikens i samarbete med Gotlands MusikalKompani och ABF,  föreställning av The Full Monty! Vi är nu mitt i rep-perioden och närmar oss den punkt där man bara är hemma och vänder. Psyket, tanken andas och lever föreställningen. En ganska jobbig process som jag varit utsatt för i 29 år nu. Man vänder, vrider, repar och ifrågasätter sig själv och andra. Och på något konstigt sceniskt, kemistiskt vis står man där en dag med en färdig föreställning som bara väntar på en sak för att kunna andas och leva. Er kära vänner och läsare av detta d.v.s publiken är det som gör något värt överhuvudtaget för oss på teatern.  Snart är vi där. Är ni?

Lennart

Ja så har vi då blivit dekorerade, samtliga sex män både med text och mustascher. Mellan COOP och H&M kan man beskåda detta underbara konstverk. Tanken var nog att vi skulle uppröras men vi känner oss snarare smickrade, åtminstone de av oss jag pratat med idag. Måste erkänna att det är första gången jag blivit klottrad på och det är faktiskt riktigt kul på något underligt sätt. Joel har till och med fått ändrat efternamn. Han ska ju alltid vara lite speciell. Får trösta mig med att han inte fått några bokstäver på sig, utan bara ett utropstecken! Jag har en svag känsla av att detta konstverk inte kommer att bestå, så jag var tvungen att föreviga det genom att fotografera det!

En spännande läsarfråga kan vara förslag på vad ringen på Andreas bröstkorg betyder. Jag vet det inte. Någon som har en teori?

Hej!
Jag vill bara lugna alla eventuella bloggläsare med att de värsta svullnaderna har gått ner och jag kan i praktiken röra mig framåt utan smärtförnimmelser. Några små blessyrer får man ju räkna med i teaterns värld.
(Se herr Zerpes blogg nedan)
Det gör ont att skapa konst, det har vi ju lärt oss och nu har Joel fått visa det i praktiken också. Ska bli spännande att se vad framtiden har att ge oss ifråga om detta. En scen blir aldrig bättre än den smärta man tillfogar den.
Jag säger som den store filosofen LPH uttryckte det så fint i visan: ’Ont, det gör ont, det gör ont, det gör ont en stund på natten, men inget på dan.’
Nu ska jag bara leta reda på kryckorna och bli lite Flex-ibel igen!

Herrrr Nilsson

”Göteborg Gbg Haaaaaaaaj”

Med detta citat startar vi dagen blogg. Som jag skrev i titeln så händer det ibland tragiska och traumatiska händelser på teatern. Händelsen i fråga kan nog skildras olika, men dehär är min version.

De hela började som en helt vanlig dag på jobbet. Solen sken, mycket av snön låg fortfarande vit på taken och endast tomten va naken, jag menar vaken. Jag spatserade, med friska steg upp för backarna till allas våran länsteater för en ny arbetsdag med nya äventyr. Jag gjorde en nästintill magisk entré in genom dörren med god energi och suget efter att arbeta. Uppe i allrummet satt mina kollegor och drack sitt morgonkaffe medens dom florerade om livet och hur vacker världen är så här på morgonen. Jag ville inte vara sämre så jag satte mig ner en stund och började förtälja mina anekdoter om Gershwin samt Hemingway. Efter en stund steg våran regissör in med en vänlig men bestämd min genom dörren. ”Vi ska gå igenom dagens agenda” sa hon, med det där sättet som får hela arbetsdagen att spira, om än mer av guld och diamanter som bara hon kan. Dom som inte redan satt ner skuttade raskt fram, likt hela havet stormar till närmsta stol för att få ta del av fru regissörs lådhållning. Detta resulterade i att vi alla visste hur dagen skulle se ut, och vi kände plötsligt hur en sten släppte från våra bröst.

När kaffet var urdrucket och den sista morotskakan nersvald så gick vi i kolon ner, likt ett dagis på utflykt för att börja arbeta med musikalen vi kallar ”Allt eller inget”. Vi började arbetet med att repetera ”Cha-cha scenen” där jag har fått förmånen att få gestalta den spanskbrytande Cubanen Julio Zerpentino (Vilket kanske inte riktigt framgår i föreställningen då det bara är en liten statistroll, men nu vet ni de). Vi smådansade lite cha-cha i bakgrunden då de hela utspelar sig på en dansskola. Malin och dom andra spelade sin scen framme på förscen medens vi statister stod och gjorde som många andra statister gör. Nämligen att improvisera medens man väntar på sin ”que” för att förflytta sig till en annan platts i rummet eller för att anamma en ny aktivitet. De sista vi gör i denna tidigare nämnda scen är att vi alla står i en samlad grupp och dansar medens Jerry (spelad av Andreas) och dom andra står och bedömer våra bakstycken efter skala. Det hela slutar med att Jerry (fortfarande spelad av Andreas) kommer fram och lägger en mindre smickrande (för vissa) kommentar till Julio (spelad av undertecknad, alltså Moi). Detta resulterar i ett förlopp som inte skall avslöjas innan att föreställningen äro spelad. Men det jag kan dela, med er alla som läser detta är att knytnävar och näsben är inblandade. Det slutade dock, som man nog kan förstå i med titeln, i tragedi. Näsben bröts, blodet forsade, händer värkte, skavsåret på min högra häl va mindre medgörligt enligt många i förbifarten. Efter att ambulansen hämtat Herr Nilssons sargade kropp gick vi på lunch och fortsatte sedan, med en minestronesträng i mungipan dagen som vanligt.

Typ så här såg de ut....

Ja, visst kan det låta som att de mesta av det som står ovan bara är fiktion och det kan jag säga er att det är det faktiskt. Herr Nilsson (Andreas även känd bl.a som Kalle Anka) blev aldrig hämtad av ambulans och mår i dag förhållandevis bra. Men de andra stämmer faktiskt ganska bra. Det är en fröjd att gå till jobbet och få arbeta med sådana fantastiska personer med ännu mer fantastiska personligheter.

De mer eller mindre komiska i det hela är jag i mina yngre dagar lyckats vid ett tillfälle snubbla in i ett slagsmål och vid ett annat på fyllan sagt en (i mitt huvud) rolig kommentar och sedan blivit slagen på käften. Men jag har aldrig slagit tillbaka. Jag känner att man istället kan diskutera saken vilket kanske är mindre, kalla de manligt eller vad du vill och kanske enligt många fegt eftersom att jag har fötts med en 192 cm lång, enligt min mor välbyggd kropp samt händer som dasslock. Men de är helt enkelt sån jag är funtad. Så därför är de ju, även om de va en olycka, komiskt att jag valde att slå en av Sveriges mest folkkära och respekterade skådespelare på, som jag uttryckte de på facebook ”snoken”. Jag antar att någon gång ska vara den första…

Tills vi hörs igen

Joel, eller som man nu kallar mej i dyllen ”Jay to the Zee”.

Hallå och hejsan.

Den här veckan har vi varit väldigt flitiga och allt börjar ramla på plats. I går fick vi åka fill Flex och jobba lite på plats, och träna på att flytta scenografier som är jättestora, ha! Det var väldigt roligt.

I dag (Lördag) skall jag, mina bröder två och min flicka lilla gå på bröllop, ty min pappa gifta
om sig skall. Bröllopet hålls på andra sidan (fastlandet) i ett gammalt observatorium. Det är ett
borgerligt bröllop och vi blir ungefär trettio personer. Så klart ska det sjungas också. Jag kommer att
framföra ”Håll mitt hjärta” av Björn Skifs under ingången, och när dem har sagt ja (vilket vi hoppas
att dem gör för annars blir det ju skitjobbigt) så kommer jag och Ingrid, min flicka lilla, att sjunga
disneyklassikern ”En helt ny värld” ur Aladdin.

Så nu sitter jag på båten på väg bort från vår fina lilla ö, och sen ska vi försöka hitta till det där
observatoriet som pappa försökte förklara vägen till. Det var något om en spottkopp, ett slott, och en
drottninggata. Vi kommer till hundra procent att gå vilse.

Jag kommer snart med lite updates om hur det gick med bröllop och allt. Tjoo!